Konmari + Storycatching = glädje

Det kanske inte är helt enkelt att se hur storycatching och städning hör ihop, men tro mig, de gör det, på mer än ett sätt. Det mest omedelbara är att en monoton syssla, som städning, kan leda till att tankarna börjar vandra sina egna vägar, och minnen kan dyka upp, utan att man egentligen vet varifrån de kom. Något av dessa minnen kan visa sig vara en viktig händelse, som har påverkat dig och som kan visa sig vara ännu en liten pusselbit i din story. Men det finns ännu ett sätt där städning kan hjälpa till att väcka minnen till liv.

Jag har upptäckt Marie Kondo och hennes metod för att städa och organisera - Konmari. Det har släppts en serie på Netflix där denna japanska städ-guru hjälper amerikanska familjer att rensa upp i sina överfyllda hem. Med fantastisk charm och helt värderingsfri visar hon dem hur de ska göra för att känna tacksamhet för de saker de har och att respektfullt tacka och göra sig av med de saker som inte ger dem någon glädje längre. "Does it spark joy?"

Resultaten var fantastiska, både förändringen i deras hem, men även i deras förhållande till varandra och till sina saker - jag blev helt såld.

Vårt hem har kanske inte så väldigt många saker, men det har heller inte så väldigt mycket ordning. Så den senaste veckan har Marie Kondo och hennes metod haft mig som i trans, den har gjort mig till en virvelvind som sorterar: sparar och viker fint, eller tackar och slänger/ger bort. Ända tills jag kom till den femte och sista kategorin i Konmari-metiden: sentimentala saker. Där blev det tvärnit, från 100 till 2 km/h.

Den här kategorin är enligt Marie Kondo den svåraste att rensa i. Jag förstår vad hon menar när jag sitter där och bläddrar i gamla anteckningsböcker, fingrar på allsköns souvenirer från tågluffar och långresor för många år sedan, läser brev och vykort från människor som jag inte ens letat efter på Facebook (än!), hittar ett svartnat läppstifts-etui av silver som jag fått av en kär väninna som gick bort för några år sedan. Hon som alltid pressade mig att skriva, att berätta. Minnen fladdrar som fjärilar runt mig medan jag plockar bland sakerna i de skokartonger och lådor som har flyttat med och gömts undan på varje ny plats jag kommit till.

Nej, jag kommer att ha svårt att göra mig av med dessa saker, det mesta kommer nog att få vara kvar - Marie Kondo får säga vad hon vill. Kanske inte sakerna i sig, men definitivt alla minnen som hoppade upp ur lådorna - av platser och människor, men framför allt av den jag var under alla dessa olika perioder - ger mig sådan glädje (även om allt inte var en dans på rosor).

Det gav mig också något mer. När jag satt där bland fjärilarna och 'rensade', började jag skriva ned de minnen som dök upp, de som jag kände betydde något speciellt, eller som Marie Kondos skulle ha sagt: glittrade till (av glädje, eller någon annan viktig känsla). De minnena är en del av min story, och jag kommer att kunna använda mig av dem, antingen för att berätta om något som betyder mycket för mig, eller kanske bara för att påminna mig själv om vem jag är, och vem jag varit.

Så det blev en hel del storycatching i all denna städning och organisering. Om du också har drabbats av Konmari-feber, glöm inte att skriva ned de minnen som glittrar till när du går i genom dina sentimentala saker, där har du prima story-material!